Inlägg: Sveriges nationaldag / Premiär på Sommarland (Torsdag 6/6)!

Dagens facelook. {Ber om ursäkt för det mörka kortet}!
 
 
Dagens outfit: Svart/vit-blommig klänning med linne-band.
 
 
Skorna.
 
 
Sveriges nationaldag, och den firades på sommarland {premiär för i år} med älsklingen, mamma, pappa och syster :)
 
Grillade hamburgare till middag.
 
 
Nytt för i år - BIG DROP.
 
 
Älsklingen, pappa och syster badade. Jag och mamma satt och tittade på/satt på "stranden" {känner mig inte allt för sexig i den stora magen, så för feg för att visa mig i bikini}.
 
 
Felicia sprutar vatten på Rickard.
 
 
Vågpolen, från min och mammas plats.
 
 
Efter badet fick jag bäckenbotten-besvär/foglossning igen, så kunde inte gå! Tog lång lång tid att gå tillbaka! Fick stanna massvis av gånger, för att sätta mig och vila! Bland annat vid karusellerna, så älsklingen, pappa och syster fick åka lite.
Jag och mamma köpte godis-remmar istället och satte oss och fikade lite {vetekrans} medans vi väntade på dem. Sen fick pappa gå i förväg och hämta bilen, medans vi sakta sakta lunkade fram till entre´n!

Förlossningsberättelse!

Tidigt tisdag morgon {ca 03:30} vaknade jag i vanlig ordning av att jag var tvungen att kissa. Pallra mig upp, gick på toa, men kände mig så himla illamående och konstig i hela kroppen! Gick och satte mig vid datan i 2 sekunder för att kolla upp en grej..

 

Kändes som att jag skulle spy, men istället sa det bara POFF, och känslan av att spy genom underlivet uppkom istället, haha. Bara forsade ut vatten, så jag flög upp från stolen och ropade på Rickard! Yrvaken kommer han in i köket, med ett leende på läpparna när han ser mig stå där med en fors mellan benen, haha. Förstår inte vart allt vatten kom ifrån egentligen, bara rann och rann i över en timma! Stod i duschen och ringde förlossningen, haha. Hon frågade om jag hade värkar - nej det har jag inte, svarade jag. Så jag fick en tid för kontroll kl 15:00 "dagen efter", men skulle höra av mig tidigare om värkarna dök upp.

 

Hann inte mer än att lägga på så kände jag som en stark mensvärk. Förstod direkt att det var en äkta värk, även fast den inte var så stark. Nästa kom efter 5 minuter, och så höll det på en liten stund {kanske ca 15 minuter}, men gick snabbt över till 3 minuter emellan. Startade min värktimer på datan och såg att varje värk höll i sig i ca 50 sekunder. Ringde till förlossningen igen, sa att det var jag som ringde för ca 1 timma sedan {då utan värkar}, och nu vart det helt plötsligt redan dags att åka in, haha. Vi packade det sista i BB-väskan, och jag andades mig igenom värkarna, som jag fortfarande tyckte var "lite mesiga", hihi. 05:50 lämnade vi hemmet och begav oss mot T! Tar en timma + en kvart till förlossningen i T, och jag hade ca 1 minuts mellanrum mellan värkarna i bilen! Men andades mig igenom dem riktigt bra :)

 

Väl på förlossningen kom värk på värk på värk. Var öppen 3,5 cm. Jag fick lägga mig på sängen på direkten också fick jag lustgas. Vid dethär laget började det dock göra riktigt riktigt ont, så jag började oroa mig för att någonting var fel.. {Min doktor har ju skrämt upp mig med både moderkaksavlossning och annat!}. Min barnmorska såg att jag hade väldigt ont, så hon ökade styrkan på lustgasen, och jag försvann bort! Minns ingenting från den tiden, mer än att jag hörde mig själv säga att jag varit på andra sidan när jag vaknade till lite, och att jag frågade om dem kunde kolla så att det inte var moderkakan det var fel på!

 

Jag sa även att jag ville ha EDA (ryggbedövning), men då ska man ju ha öppnat sig 6 cm först om jag inte missminner mig? Älsklingen sa att jag fick den vid 10/11-tiden. Då hade jag alltså öppnat mig från 0 cm till 6 cm på endast 5,5 timma!! Detta kan ju annars ta dygn för vissa, så inte konstigt att jag hade ont?! ;)

 

Började må illa också, och la en rejäl spya, så hela spypåsen blev överfull och det hamnade massa på golvet! Älsklingen sa att det kom så mycket att det bara bubblade ur näsan på mig samtidigt, men jag kände knappt att jag spydde. Var bara medveten om att jag gjort det, och att det luktade pyttelite så jag ville snyta mig, haha.

 

Jag kommer ihåg att jag sa att jag ville ha ryggbedövning {EDA}, och då sa barnmorskan att en narkos-läkare var tvungen att lägga den, men att hon var påväg.

En stund senare gnäller jag igen- Snälla, kan jag inte få ryggbedövning snart?! - Jo, den har du redan fått, får jag till svar då! :o

Jag bara, ookeej, skulle inte den göra ont att lägga?! Jag märkte liksom inte ens att någon läkare varit inne i rummet, eller att jag nu hade en "slang" i ryggen!!

 

Såfort ryggbedövningen börjat värka, kom "gamla vanliga Zandra" tillbaka. Pallrade mig upp ur sängen, och fick gå med en såndär rulator/gåstol. Dock hade jag ju en slang i ryggen- kopplad till väggen(?), så kunde inte ta mer än något steg, så vart den helt sträckt, och då vart det bara att gå tillbaka igen. Sådär gick jag - fram och tillbaka, fram och tillbaka - medans jag åt mars, drack festis och skrattade med älsklingen^^ Detta var helt klart det bästa stadiet enligt mig! Kände typ ingen smärta alls - medans jag öppnade mig från 6-10cm, och värkarna andades jag lätt igenom med hjälp av lustgasen. När barnmorskan kom in för att kolla hur öppen jag var, tänkte jag att jag kan ju inte ha öppnat mig någonting under denna korta smärtfria stund?! Men jodå, redan 9 cm! :D Och strax därefter satte krystvärkarna igång! :)

 

Här börjar det dock göra riktigt riktigt ont igen.. Så pass ont att jag började få lite smått panik! Blev inte alls som jag hade tänkt mig.. För det första trodde jag att det alltid skulle finnas mer än en barnmorska på plats.. Som fanns där som stöd, hjälpte en att andas osv. Men nehepp!! Vart endast en enda som förlöste mig!! Och inte nog med det, vart hon en riktig sur-tant, som bara lämnade oss ensamma under själva krystningen!! Hon sa INGENTING under hela förlossningen, utan bara kom in, kollade hur långt jag hade kommit, gick ut igen, kom tillbaka efter en stund, och då hade jag typ fått panik, eftersom jag var rädd för komplikationer {som min doktor som sagt skrämt upp mig med}. Men tror ni hon försöker lugna mig då? Neee, hon säger till mig att sluta skrika, och sen går hon ut igen!!!

 

Kommer tillbaka efter en stund igen, och då tar hon bara upp saxen och klipper upp mig, och sedan drar och sliter hon i mig så hårt, att jag rent ut sagt får PANIK!!! Jag bara skriker och skriker och skriker {jag som annars brukar vara bra på att hantera smärta och hålla mig lugn!!}, hyperventilerar och försvinner bort!!

 

Skriker av panik, vaknar till, krystar, försvinner bort, skriker av panik, vaknar till, krystar, försvinner bort.. Vart till och med så borta, att jag inte ens märkte när han kom!!! Har hört så många gånger, att smärtan försvinner så fort bebisen är ute!!! Men för mig kom det allra värsta stadiet NU, när han var ute {+ utdrivningsskedet på samma nivå}!

 

Jag hade såå ont, alltså efter att han kommit ut {och precis innan}, slog hela förlossningen med hästlängder, jag kände att något måste vara fel, jag försvinner bort igen, hör att barnmorskan kallar på en doktor, ser älsklingen börjar gråta.. Ja fy sjutton!! Jag hade sååå ont!! Går inte beskriva med ord!!

Var så borta, att jag inte ens fick upp honom på bröstet!!

 

Efter en stund började hon sy mig. Sydde klippet + 1 bristning om jag inte missminner mig. När hon är klar hör jag henne säga att dem måste kolla så att hon inte sytt igen analen!! Fy sjutton igen, kände varenda stygn!!

 

Hade även fått bäckenbedövning under förlossningen(?). Den hade hon lagt utan att fråga, så ingen aning om varför jag fått den..

 

När doktorn väl kom in, var det första hon gjorde inte att gå fram till mitt underliv, utan att gå fram till mig, för att försöka få mig att lugna mig! Vi andades tillsammans osv, och jag blev genast lugnare! Alltså det var en sådan person jag hade behövt under förlossningen!!! Någon som fanns där, någon som berättade för mig vad som hände, någon som hjälpte mig och peppade! Inte en sur-kärring som inte säger NÅGONTING, och som knappt var närvarande i rummet!! Alltså detta var HEMSKT!!! Jag var såå rädd och hade såå ont!!! Tog minst en timma efter att han var ute innan jag lugnat mig så pass att jag slutat hyperventilera och ens orkade titta på våran lilla skapelse!

 

Idag är det exakt 18 dagar sedan förlossningen varade, och jag har fortfarande så ont där nere att jag knappt kan gå, svårt för att sitta, svårt för att gå på toaletten osv. Kan inte ens böja mig ner så jag kan ta på mig mina egna strumpor/skor eller plocka upp något från marken!! Är verkligen helt trasig..

 

Ja, så gick det till när lilla Milo kom till världen! <3 Tack gode Gud att det är över!!!

Välkommen till världen Älskling! <3

Tisdagen den 9 juli {10 dagar före beräknad förlossning} klockan 16:08 kom lilla Milo till världen! <3
3970g tung & 52cm lång.
 
Nykläckt! <3

Zandras Nya Dagbok

Namn: Zandra. Ålder: 28. Bor i ett hus på landet, med min Rickard 30 år {blev tillsammans februari 2003} och våra söner Milo 3 år {född 9 juli 2013} & Milton 1,5 år {född 13 april 2015}. Intressen: inredning, barnkläder, shopping, resor & utflykter, djur, matlagning m.m. Jag är utbildad djurvårdare, men är just nu mammaledig. Jag blir så glad när du lämnar en kommentar, och svarar på alla jag får! Jag gör gärna länk-byten, och ni får gärna tipsa mig om tävlingar. Varmt välkomna och hoppas ni stannar! <3 KONTAKT: zandra_svantesson@hotmail.com

RSS 2.0