Nu väger bebisen ca 2,2 - 2,4 kg och är ca 46 cm lång. Den fortsätter att lägga på sig underhudsfett, som sedan kommer att hjälpa den bibehålla sin kroppstemperatur.

Om du inte redan pratar med bebisen är det bra att börja nu – nästa vecka är hörseln fullt utvecklad. Det gör inget om du pratar bebisspråk – en del forskning pekar mot att nyfödda föredrar ljusare röster.

Barnet reagerar nu olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.

Ditt barns hjärna utvecklas fortfarande snabbt, och alla fem sinnena börjar nu bli redo för livet utanför livmodern. Vid det här laget kan bebisen se den vätskefyllda världen runt omkring sig. Den kan också känna när den tar tag i sin tå eller suger på ett finger, känna smaken av fostervattnet den sväljer och lyssnar till mammans hjärtslag, magen som kurrar och andra kroppsljud. Inte konstigt att en del barn sedan har svårt att ligga själva i vaggan eller spjälsängen. Barnet vill vara nära dig och lyssna till de här ljuden.

Många kvinnor upplever att det pirrar eller domnar i bäckenet eller höfterna, bland annat när de är ute och går. Detta kan orsakas av att bäckenets ligament luckras upp inför förlossningen. Prata med din barnmorska om du besväras av smärta i höfterna.

En del kvinnor kan känna sig stora, klumpiga, oviga och rent av oattraktiva. Du kan känna dig trött, otålig och gnällig. Kanske märker du att dina ringar börjar klämma åt om fingrarna, eller att händer och fötter är svullna. Det beror på att vätska samlas i kroppen.

Att känna sig utmattat är helt normalt. Svårigheter att sova, värk, viktuppgång och oro inför förlossning kan vara bidragande orsaker. Vila så ofta du kan. Flytningarna blir allt rikligare.

Livmodern tränar för förlossningen nu och du kan känna av det i form av förvärkar, en del svagare och andra kraftigare. En del känner du inte av alls, men du kan känna med handen utanpå magen att den plötsligt drar ihop sig och blir alldeles spänd. Är du omföderska brukar förvärkarna vara kraftigare än med första barnet, säkert känner du även av dem lite oftare.

Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning, ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter.

Dina Braxton-Hickssammandragningar tilltar i styrka och frekvens allteftersom din kropp förbereder sig för förlossningen. Sammandragningarna börjar i övre delen av livmodern som blir spänd och hård för att sedan sprida sig nedåt och slappna av. Många misstar de här "övningssammandragningarna" för verklilga förlossningsvärkar, men det är oftast falskt alarm. Ett sätt att avgöra om det är Braxton-Hicks eller "verkliga" sammandragningar kan vara att gå omkring en stund. Om spänningen då släpper, och om det inte gör ont så är det nästan säkert Braxton-Hicks du upplever.

Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Den största skillnaden mot ett fullgånget barn är lungornas mognad. Även om lungorna i vecka 34 inte är helt färdigutvecklade så är chanserna goda att bebisen skulle klara sig utan intensivvård.