Aurora-samtal + tankar runt förlossningen (Måndag 2/3)!

5/2-2015. Bjuder på fyra bilder, tagna en dag nu i vinter, då vi hade en massa snö på altanen 
Milo är ute och leker en stund (Till er som läser bloggen på mobilen: så kan ni klicka på bilden, och efter det förstora upp den som vanligt, så att ni ser någonting).
 
 
 
Så var det mars månad! Alltså bara denna månad kvar, sen är lillebror här (oavsett om vi går över tiden eller ej)! Han är ju beräknad 12 dagar in i april, men gör han som storebror och anländer 2 veckor tidigare, är vi 2-barnsföräldrar redan denna månad!!
 
Som vi längtar efter dig nu!
 
Idag (måndag), klockan 14:00, står Aurora-samtal på schemat!
Älsklingen kom hem redan klockan 11. Troligen kommer han bli sjukskriven på heltid igen från och med idag. Mitt älskade hjärta, kan du inte bara få bli bra nu Det gör så ont i en, att se en person som man älskar mer än sitt eget liv, inte må bra
 
 
Hade tänkt lägga Milo för sin tupplur lite tidigare idag, eftersom vi skulle iväg sen.. Men lill-bossen var inte alls med på dem noterna, så han fick helt enkelt skippa vilan, suck!
Varför ska man alltid få BVC-tid / MVC-tid / samt andra tider - precis när det är dags för middagslur?! ).
 
Jaja. Blev att gå ner och äta lite middag i stället. (Makaroner & köttfärssås som blivit över sedan igår).
Också begav vi oss in mot stan..
 
Barn rekommenderas inte på Aurora-samtal , men som tur var vart min mamma hemma då, och kunde passa Milo medans vi åkte ditTACK!
 
Väl i Borås, tyckte jag mest att samtalet kändes lite stressigt och rörigt?! Vi hade 60 minuter på oss, och direkt när vi kommer in sätter hon sig bara ner helt tyst och säger - då kan ni berätta varför ni är här?!
 
Alltså, det är ju såå många olika saker som byggt upp denna oro/stress, att det är ju omöjligt att veta vart man ens ska börja?! Men vi babblade väl på, och hon satt där helt tyst och bara lyssnade, och sedan vart tiden slut typ, och började hon prata, men då vart det ju dags att gå! 
 
Det enda vi fick ut utav detta, var väl i stort sett att vi fick ett papper utav henne, där det stod att vi vart och pratat med en aurora (vilket kommer att synas i min journal sen när det är dags).
Det står typ att vi under förra förlossningen blev helt lämnade(!), och detta får inte upprepas!! Jag fick ingen hjälp med att andas, ingen som lugnade mig och sa att det såg bra ut, ingen som sa när jag skulle krysta och inte, ingen som höll emot bebisen när han kom för att minska bristningar osv, utan i stället - drar hon och sliter i mig allt vad hon kan, och jag bara skriker och hyperventilerar utav smärta, och då lämnar hon bara rummet(!) - när huvudet sticker fram och allt!! När hon väl kommer in igen klipper hon bara upp mig (och det ärret har gett mig men för livet, är fortfarande öm ut mot låret och det har gått 1,5år sedan detta hände! Stygnen släppte ju även längst ut, så jag har en öppen flik i det annars "runda" hålet  haha.
Det tog ca 1/2 ÅR innan jag kunde sitta, kissa och gå normalt utan smärta igen!
Rickard bröt ihop helt förstörd under förlossningen, men ingen brydde sig om honom heller, eller ens såg honom! Tänk om det bara vart någon där som gett honom en klapp på axeln och sagt att - det går bra! Men ingen fanns där!! Jag hamnade sedan i förlossningsdepression, klippet blev infekterat osv osv.
Rickard mår fortfarande så dåligt sedan den dagen, att han är nog mer orolig än jag, inför kommande förlossning! Han är rädd för att inte klara av det! För att få Flashback när vi väl är där igen, och bryta ihop totalt!
 
Jag vart verkligen helt borta i slutet, så märkte inte ens när han kom till världen!! Skrek hyperventilerandes i panik och frågade om han inte var ute snart, och då hade han tydligen varit ute i över 10 minuter!! Fick inte upp honom på bröstet! Den värsta stunden och lidandet var halvtimman efter han vart född!! Jag kunde inte andas själv, kroppen bara skakade och jag var inne i något slags mörker! Hade ingen som helst verklighetsuppfattning om vart jag var, vad jag gjorde eller någonting! Men INGEN fanns där för mig (Rickard hade ju brutit ihop och satt bara och grät), INGEN brydde sig, och det enda jag fick höra från hon som hade förlöst mig var - Tyst(!), nu får du sluta skrika - också gick hon!!
 
Barnmorskan på MVC har ringt till detta sjukhus, och skällt ut denna person!! Såhär får det bara inte gå till!! (Till svar fick vi att det tyvärr inte är bara vi som klagat på henne). Sådana personer SKA INTE JOBBA på en förlossning!! Även fast det är fullt upp på sjukhuset, och det inte finns någon ledig barnmorska på förlossningsavdelningen, så ska ingen behöva bli lämnad själv och inte få något som helst stöd!! Och absolut inte en förstföderska som inte har någon som helst erfarenhet sedan innan!!
 
Jag kan sätta min högra arm på att denna förlossning hade kunnat bli en dröm-förlossning, bara någon hade funnit därför oss!!! Någon som hade hjälpt mig att andas (och inte bara låtit mig ligga där hyperventilerandes, och bara struntat i mig), någon som hade lugnat, genom att bara säga orden - Det ser bra ut! :)
Någon som kunde berätta att det var bra att stå upp/byta ställning osv (och inte bara låtit mig ligga där i sängen och vrida mig av smärta från början till slut - utan att någon brydde sig). Någon som såg Rickard när han satt där och grät! Någon som höll emot när bebisen kom, och sa till när jag skulle krysta och inte (inte bara gå ut från rummet och låta mig sköta det själv)!  Någon som sa nu gör jag såhär i ditt underliv och det kan kännas lite (inte bara dra och slita i mig med all sin kraft, utan att säga ett ord, eller ens varför hon gjorde si & så)!! Någon som försökte lugna mig, eller i alla fall se mig!!! Jag existerade liksom inte ens i hennes ögon!!! Och Rickard var så rädd för henne, så han vågade ju inte säga eller göra något heller - utan bröt bara ihop!
 
Ja, detta har ju tyvärr satt sina spår.. I både mig & Rickard! Och jag kommer ihåg hur jag kände på BB - att bara tanken på att jag måste göra om detta snart igen, ger mig dödsångest!! Också spydde jag.. (Detta var alltså någon dag efter att han kommit till världen).
 
Och NU är vi där, vilken dag som helst, igen..!!!  
 
 
Konstigt nog, är jag otroligt lugn inför det som komma skall (om man jämför med Rickard tex). Och ser till och med fram emot förlossningen!! Men allra mest efter att få hålla om Lillebror för första gången Anledningen är troligen, att jag inte ens i min vildaste fantasi, kan tänka mig att det finns någon mer sådan hemsk barnmorska i hela Sverige, som vi råkade ut för sist! (Vi har även bytt sjukhus nu). Och tanken på att det kan ju knappast bli värre, får mig att känna ett inre lugn. Jag vet även att trots denna hemska upplevelse, så kom det faktiskt ut ett friskt barn! Så jag litar mer på min kropp denna gång! Sist var jag även så full av oro/stress, då läkaren hade skrämt upp mig med både det ena och det andra! Mitt blodtryck var högt, vilket ger en ökad risk för moderkaksavlossning, han ville lägga in mig men kunde inte förklara varför (han var utländsk och kunde inte prata svenska så man förstod) osv osv. Ni hör ju, otur hela tiden!!
 
Nej nu hoppas jag verkligen med hela mitt hjärta, att även jag ska få uppleva en positiv förlossning och första tid som nybliven 2-barnsmamma!
 
 
 
Efter aurora-samtalet, unnade jag mig en ICE-frappes (mocha), samt en stor chokladmuffinsMcDonalds! Det var jag värd!! Sen skulle Rickard bara springa in på Biltema lite snabbt också, innan hemfärd (och hämtning av Milo).
Dem hade ätit mat, varit ute och lekt en massa osv!
Slutade med att hela familjen följde med hem och tog en kaffe Och Rickard lyxade till det genom att göra pannkakor till allihop!
 
Dem stannade ända till 20:15, och då blev det bara att fixa Milo inför kvällen och natta honom med en gång! Eftersom han inte sovit middag idag, vart han så trött så trött..!
Själv vart jag också heelt slut i varenda kroppsdel! Spänningshuvudvärk + skakig på det (troligen spänningar som jag samlat på mig inför Aurora-samtalet idag). Så till och med jag gick och la mig då (21:30), skönt!

 
 
Inlägg (Onsdag 28/1-2015):
Pappa R & Milo skruvar ihop nya soffan
 
Killarna skruvar ihop nya soffan
 
 
Mammas lilla hjärta börjar bli så stor!
 
 
 
 
 
Går i pappas fotspår!

Zandras Nya Dagbok

Namn: Zandra. Ålder: 28. Bor i ett hus på landet, med min Rickard 30 år {blev tillsammans februari 2003} och våra söner Milo 3 år {född 9 juli 2013} & Milton 1,5 år {född 13 april 2015}. Intressen: inredning, barnkläder, shopping, resor & utflykter, djur, matlagning m.m. Jag är utbildad djurvårdare, men är just nu mammaledig. Jag blir så glad när du lämnar en kommentar, och svarar på alla jag får! Jag gör gärna länk-byten, och ni får gärna tipsa mig om tävlingar. Varmt välkomna och hoppas ni stannar! <3 KONTAKT: zandra_svantesson@hotmail.com

RSS 2.0